Sadhuer

Allaredan under min första resa till Indien, i slutet av 60-talet, var det den färgrika mångfalden bland gatans folk som fascinerade mig. Jag tecknade mina första porträtt och kände en speciell dragning till sadhuerna; de heliga männen eller tiggarmunkarna. Senare, under talrika resor från slutet av 70-talet, igenom 80-talet och in i 90-talet, gjorde jag då och då porträtt när jag mötte verkligt originella personligheter. Det var på så sätt jag beslutade mig för att göra en resa med huvudsyftet att teckna porträtt på gatan.
Påskyndad av Torben Lundbæk, dåvarande chef för Nationalmuseet i Köpenhavn, samt med ekonomiskt stöd av Danida ( den danska motsvarigheten till Sida) besökte jag huvudsakligen två tempelorter i Sydindien, Trichendur och Sri Kalahastri. Under 4 månader fick jag utökat min samling av porträtt och jag kom sadhuerna ännu mer in på livet, dessa heliga män som vanliga människor ofta går en stor båge runt om. Dessutom fick jag samlat ihop en del av de få ting och redskap som associerar till sadhuen.
Varje enskilt porträtt är förenat med en helt speciell upplevelse; att sitta på asfalten i bakande hetta med en stor folksamling runt om sig och teckna en främmande person, som det sällan går att kommunicera med , men som ändå har en otrolig närvaro, utstrålning och en ofta märklig påverkan på människorna runt omkring dem. Det är ett möte man aldrig glömmer.
De tidigaste bilderna av sadhuer dyker upp allaredan 3000 f.kr. på krukskärvor funna i Indusdalen. Redan i äldre vedisk tid var dessa omvandrande heliga män respekterade och fruktade. Både inom Buddhismen och Jainismen fanns flera sadhugrupper i början av vår tideräkning och på samma sätt blev de uppdelade i grupper inom Hinduismen.
De flesta sadhuer lever i celibat, även om enskilda grupper tillåter giftemål och familj. Sadhuer är bara tillåtna några få materiella ägodelar. Så gott som alla har en tiggarskål och en vattenbehållare (kamandula), ofta har de också en stav med sig. De har halsband (malas) beroende på vilken sekt de tillhör. Saivamunkarna, de som tillbeder guden Shiva har rudraksamalas, Vaishnavas som är Vishnutillbedjare, har radband av tulsi (helig basilikum) och Aghoris och Nathasadhuer har malas av människotänder eller ormryggrad och örhängen av människoben. De flesta har också en dhuni-eld brinnande i närheten, där de bosätter sig tillfälligt. Oftast är de klädda i ockrafärgade kläder eller i en enkel t-string, medan Nagasadhuerna går helt nakna. Det är också vanligt att låta håret växa långt och okammat, samlat i en knut på huvudet. Flera smörjer sin kropp i aska från likbränningsplatserna för att demonstrera att de är befriade från dödsångest.
Vissa grupper är nästan alltid i rörelse och bör inte tillbringa mer än ett dygn i en by, fyra dagar och nätter i en stad. I sin initiering går sadhuen igenom en eldritual för att sedan möta de andra elementen; vatten jord, luft och eter. Derefter får sadhuen ett nytt namn och en ockrafärgad klädning. Därigenom har han lämnat sitt tidigare liv och kan inte vända tillbaka till det världsliga livet. Då en symbolisk likbränning ingår i invigningen blir en sadhus kropp antingen begravd eller sänkt i en flod när han dör.
Idag är det inte många sadhuer som lever efter de ursprungliga reglerna och därför är det svårt att genomskåda om en sadhu är äkta eller ej. Det har alltid varit en allmänt utbredd tro att sadhuer och asketer har övernaturliga krafter och är i stånd till att ändra naturlagarna, vilket för med sig att man ofta offrar gåvor, pengar och mat till dem.

Jag har försökt att skildra de personer som jag har mött, utan att ta hänsyn till deras rang eller status, äkthet eller det motsatta. Den som gömmer sig bakom detta yttre kan vara ett helgon eller en dåre, en bankdirektör, skollärare, en kriminell eller en vilken som helst person som har valt att dra sig ut ur det registrerade samhället för att leva utan hem och familj från dag till dag. Sadhuerna håller ofta till vid ingången till templet där de sitter och tigger, däremot går de sällan in.
Sadhuer låter sig sällan fotograferas, men av dem som jag har mött är det få som inte har velat bli avtecknade.

Projektbeskrivelse:

Folk på Tærsklen / Sadhuer

Med denne udstilling baseret på ca. 45 portrætter tegnet hovedsageligt i to små tempelbyer i Sydindien; Sri Kalahasti i Andra Pradesh og Trichendur i Tamil Nadu i 1998 - 99, ønsker jeg at skildre mødet med disse menneskers hverdag og liv i billeder og ord.
Med folk på tærsklen mener jeg sadhuerne der opholder sig ved indgangen til templet. De er afhængige af templet for at tigge, men det er sjældent de går indenfor, da de allerede har afskåret den snor der binder dem til ritualet.
Hovedvægten af portrætterne er af sadhuer hvis fortid forsvinder i deres ofte kulørte og farverige nærvær, for mange skræmmende, med langt hår og skæg, okkerklædte vandrende fra sted til sted over hele Indien, levende af almisser, med tiggerskål og kun få andre genstande som deres ejendele.
Jeg har søgt at skildre de ansigter og personer der er kommet min vej, uden at tage hensyn til deres stand, status, ægthed eller det modsatte. Hvem der gemmer sig bag dette ydre kan være en helgen eller en gal, en bankdirektør eller skolelærer, en kriminel eller en hvilken som helst ærlig borger der har valgt at trække sig ud af det registrerede samfund, for at leve uden hjem og familie fra dag til dag.
Ideelt bør de (sadhuerne) kun opholde sig samme sted i tre dage, kun tigge tre gange på en dag, og da de allerede har gennemgået ildritualet og derved brændt deres egoidentitet begraves de oftest når de dør.
Denne transittilværelse ønsker jeg at illustrere i opbygningen af udstillingens rum, at skabe en atmosfære af tidløshed, fremmed og dog som noget man kender igen, et øjebliks lugt eller billede.
Portrætterne ophængt på væggene kikker ind mod rummets enkelte installationer holdt i farverne okker, sort, rød og aske. Objekter indsamlede under rejser til Indien er bla. 2 meter høje trisularer (treforke) der sammen med et træ skal danne grundstammen i en af installationsgrupperne i rummet. Under træet placeres primitive sten-og træ skulpturer af nagaer (slanger),Nandier (Shivas okse) og Ganeshfigurer m.m. Skulpturerne vil blive smurt i aske for at give dem forgængelighedens farve og lugt, eller i olie og tykmælk for at bringe ritualet, øjeblikkets nærvær, til rummet, ved at vække stenen til liv.
Enkelte portrætter skildrer præster, tiggere, pilgrimme, gale og en enkelt ko som er med til at præge dette alsidige mylder af liv der har været min ikke altid lette arbejdsplads i den tid jeg tegnede portrætterne. De er blevet til på gaden, i søjlegangen eller tempelporten omringet af nysgerrige, men også med behjælpelige handlende eller andre som assisterede med at få "den gale" til at blive på samme sted i 10 minutter.

Tiggerskålen, antilopeskindet, kamandalaen (beholder til vand) og dandamen (armstøtte) som indgår i de få traditionelle ejendele en sadhu / yogi besidder har jeg også medbragt fra min sidste rejse. Selvom tiggerskålene er mere uptodate, lavet af gamle motorcykeltanke,dog påstået at indeholde de symbolske fem metaller. Desuden indgår malaer, snor, primitive olielamper, gurkemejerødder, samt pulver, aske og kamfer m.m. En blanding af sorg, ophøjethed, humor, fattigdom og rigdom illustrerer disse mennesker,om de er magiere, tantrikere, præster eller den gamle kone der sælger kærnemælk. En utrolig livsnerve udgår fra dem alle så vidt forskellige. Som et øjeblik af evighed fastfrosset med ild i et smil eller i en tåre.
Den enorme oplevelse det har været at få lov at tegne disse mennesker fra en så fremmed kultur er det mit inderste ønske at dele med andre.

Venligst
Arne Pjedsted Salomonsen

Contact: arnesalomon@gmail.com